Idag skulle jag ha jobbat, men jag kände att jag behövde vara hemma. Kroppen orkade bara inte. Hade ont i huvudet och nös och kände mig allmänt risig på morgonen.
Sov dåligt i natt också, trycket över bröstet, pulsen och fladdret gjorde att jag inte kunde slappna av och somna om så jag gick upp och satte mig framför TVn en stund innan jag kände att det var idé att försöka somna om igen. Det hjälper ju inte heller när man ska vara pigg dagen efter. (mer …)
Det kan jag inte. Jag är för trött och seg. Har som en blyhätta på huvudet, det pirrar och bultar. Mår illa. Tryck och brännande känsla över bröstet. Trött, så trött, orkar inte tänka, orkar inte lyssna, orkar inte prata – orkar inte tänka ut vad jag ska säga. Blir lättretad och irriterad, försöker att inte visa det för oftast beror det på att jag själv inte hänger med. Det gör mig förstås orolig, rädd att det ska vara något allvarligt. Ser ändå fram emot tisdagens provtagning! Sedan provtagning på vårdcentralen i början av maj. Är det något fysiskt fel så borde det upptäckas nu.
Har samlat material om borrelia, fick en bok jag beställde häromdagen. Jag har inte orkat ta tag i det, men det känns bra att ha något att arbeta med om det skulle visa sig behövas. Men jag ligger lite lågt tills jag vet vad som pågår.
Tog en lite längre promenad idag. Det börjar äntligen kännas ganska bra att gå. Skönt, för det behövs för att jag ska komma igen efter stressreaktionen jag fick på köpet. Den är envisare, behövs inte mycket för att hjärtklappningen ska komma tillbaka och ligga där som en klump i bröstet.
Ett sätt att behandla stress är att röra på sig. Oftast är det tungt att komma sig för överhuvudtaget men idag gick det lätt, det var så fint ute och ganska behaglig kyla. Jag går väl inte så väldigt snabbt än, men det kändes ändå bra att det verkar finnas en grundkondition som inte är helt oäven. Det har jag säkert mitt jobb att tacka för.
Det gör mig samtidigt arg när jag tänker på den gången jag kom till vårdcentralen och var orolig för att det gjorde fruktansvärt ont i foten efter ett par hundra meters promenad och jag blev väldigt anfådd. Istället för att fokusera på smärtan och att det kanske var den som påverkade andningen fick jag en massa förnedrande frågor om min kondition. Det enda det besöket gav var känslan av att hela bröstkorgen skulle snörpa sig. En reaktion på insikten att det skulle bli svårt att få hjälp och oro över var jag skulle få den…
