Tog en lite längre promenad idag. Det börjar äntligen kännas ganska bra att gå. Skönt, för det behövs för att jag ska komma igen efter stressreaktionen jag fick på köpet. Den är envisare, behövs inte mycket för att hjärtklappningen ska komma tillbaka och ligga där som en klump i bröstet.
Ett sätt att behandla stress är att röra på sig. Oftast är det tungt att komma sig för överhuvudtaget men idag gick det lätt, det var så fint ute och ganska behaglig kyla. Jag går väl inte så väldigt snabbt än, men det kändes ändå bra att det verkar finnas en grundkondition som inte är helt oäven. Det har jag säkert mitt jobb att tacka för.
Det gör mig samtidigt arg när jag tänker på den gången jag kom till vårdcentralen och var orolig för att det gjorde fruktansvärt ont i foten efter ett par hundra meters promenad och jag blev väldigt anfådd. Istället för att fokusera på smärtan och att det kanske var den som påverkade andningen fick jag en massa förnedrande frågor om min kondition. Det enda det besöket gav var känslan av att hela bröstkorgen skulle snörpa sig. En reaktion på insikten att det skulle bli svårt att få hjälp och oro över var jag skulle få den…
