Snart har det gått tre månader sedan världen förändrades steg för steg. Egentligen fanns varningssignalerna tidigare, som att smittan kommit till norra Italien men det var någon gång i slutet av februari eller början av mars som det verkligen började sjunka in att viruset kunde bli svårt att stoppa.
Nu börjar det faktiskt bli lite intressant att läsa gamla nyhetsartiklar för att få perspektiv på det. Det känns inte så länge sedan vi uppmanades att hålla oss från varandra, social distansering, och inte så länge sedan jag var sjuk i vad jag fortfarande är säker på var covid-19. Samtidigt känns det oändligt långt borta. Ändå är vi fortfarande mitt i det.
Nu har restriktionerna börjat lättas lite, det är lite mer OK att komma ut och röra på sig och träffa andra i små grupper, särskilt utomhus. Det märks ute på stan att behovet att träffas är stort! I dag kändes det som om folk satt som i sjok över hela stadsparken i Örebro. Både att komma ut i friska luften med den värmande solen och att röra på sig är något som alla behöver, det är inte hälsosamt att sitta inne hela tiden. Jag undrar ändå om människor inte sitter lite för nära varandra, att de glömmer bort sig lite när de kommer ut. Det kändes i alla fall väldigt rörigt och jag tog vägen runt stadsparken istället för att gå rakt igenom idag.
Relaterade bilder:
