Såg ett inslag på Babel, en intervju med bland annat Marina Benjamin som i sin bok Mellantid skriver om att plötsligt hamna i klimakteriet och hennes tankar kring en kropp som åldras och det liv som återstår. Det är ganska mörkt men också hoppfullt. En massa igenkänning i samtalet kring åldrandet, att behöva trappa ner tempot och att de drömmar en hade vid 30 inte är desamma längre. Jag tänker i och för sig att en del drömmar ändras för att de gamla är uppfyllda medan andra inte är nödvändiga för att livet ändrats. Barnen har blivit stora och klarar sig själva, jag har mer utrymme att göra vad jag själv vill.
Länk till programmet: https://www.svtplay.se/video/19542296/babel/babel-sasong-28-avsnitt-7?highlight=marina-benjamin-om-klimakteriet-och-sin-bok-mellantid&position=1115&start=auto
Förlagets (Natur & Kultur) info om boken:
Mellantid är en lågmäld men intensiv genomlysning av vad det innebär att bli femtio i en kultur som hyllar ungdomen och uppmanar kvinnor att dölja och förneka åldrandet.
