Jag har aldrig varit särskilt vältränad men jag har kunnat springa 5 km på under 40 minuter. Under min utmattning var det ett par veckor när jag stängde in mig, drog ner rullgardinen och omväxlande sov eller låg och tittade rakt ut. Jag klarade varken ljud eller ljus. Då stressade minsta rörelse hela systemet i kroppen.

Jag minns en gång innan jag förstått det själv och både läkaren och kuratorn tyckte jag behövde röra mig mer. Jag lyckades gå en halv kilometer ungefär, då fick jag plötsligt hjärtklappning och fick svårt att andas. Jag visste inte vad jag skulle göra eller hur jag skulle ta mig hem. Efter en stund lugnade det sig lite så att jag sakta, sakta kunde börja gå hemåt igen.

Det var en ångestattack jag fått. Ibland när en är riktigt utmattad stressar minsta ansträngning eller prestation stressystemet så att en blir väldigt skör. Det behövs inte mycket ansträngning för att få en sådan attack. Om en inte vet vad det är så är det lätt att tro att en håller på en hjärtattack.

Så småningom började jag kunna läsa lite och senare att lyssna på ljudböcker, jag lyssnade på böcker om utmattningssyndrom och lärde mig att det faktiskt är så att minsta ansträngning kan trigga stressystemet. När en mår som sämst ska en inte träna eller tvinga sig att promenera, kroppen behöver läka i lugn och ro precis som vid en rejäl förkylning.

När jag mådde lite bättre gick det också bättre att promenera. Senare kunde jag prova att springa lite. Sedan nyår har jag tränat ganska regelbundet med promenader, löpning, styrketräning och yoga. Jag väljer lite utifrån dagsform, försöker inte pressa mig. Ibland har jag faktiskt lust att springa och då gör jag det, andra dagar är jag jätteseg och då kanske jag promenerar eller yogar – eller bara slappar.

Relaterade bilder: